Göran Greider fyllde Arenan till sista plats när han i ett samarrangemang med Stadsbiblioteket talade om sin nyutkomna bok Den solidariska genen: anteckningar om klass, utopi och människans natur.

”Känn dig själv, så lyder västerlandets mest kända filosofiska motto. Det smakar psykologi och inåtvändhet. Men det där mottot borde också tydas: Känn din egen art! Dess biologi. Du hamnar genast i en ny terräng, med svåra distinktioner och vägval när du tvingas avgränsa dig mot högerbiologismen. Men det är en väg som är nödvändig att gå.”

Så menar Greider och tar biologisk forskning till hjälp för att styrka sin tes om den solidariska genen.

Så här reflekterar Carlgöran Holm om mötets tema:

Om människan

Ända sedan Socialhögskoletiden uppe i Umeå på slutet av 60-talet har jag grunnat över frågan om vad det är som bestämmer hur jag och alla andra människor blir som vi blir. Är det arvet och generna som avgör eller är det miljön som bestämmer vilken individ vi utvecklas till att vara. Eller är vi inte alls predestinerade, förutbestämda att bli något utan det är genom våra val egna val som vi själva formar vårt liv.

Då däruppe i norr blev vi efter en tid tillräckligt indoktrinerade om att det var miljön som var i det närmaste allenarådande. Vi skulle ju bli socialarbetare och det var människornas uppväxtvillkor, hennes miljö, som vi skulle kunna påverka genom vårt arbete så det blev självklart så att vi strävade efter att svartmåla alla dessa biologer som påstod att vi som människor styrdes av vårt arv (då talades inte så mycket om gener) och alla ekonomer som i Darwins (missuppfattade) anda påstod att den starkaste vinner så det gäller att konkurrera, slå ut varandra.

Det var genom byggandet av det solidariska samhället som vi skulle skapa den nya människan vars främsta kännetecken skulle vara förmågan att vara empatisk och jämlik. Så mötte jag Sartre och hans mantra om att vi alltid har ett val att göra – vi skapar vår egen tillvaro och vi har ingen möjlighet att varken skylla på gener eller uppväxtvillkor.

Så har det hållit på – nyliberalismen spädde på konkurrenssamhället påhejade av den ena biologen efter den andra som nu talade om den själviska genen. Människan var enligt dessa profeter en typisk egoistisk varelse och hade som sådan genom historien lärt sig att konkurrera sinsemellan på alla områden. Det var den starkaste hannen som kunde erövra den vackraste och mest livsdugliga honan det var den smartaste ekonomen som blev mäktigast och rikast. Samhället skulle byggas så att de starkaste, smartaste, framgångsrikaste skulle nå toppen och så skulle välstånd sippra ner till de där nere – på det sättet skulle vi få det bästa samhället. Nyliberalismen tycktes ha vunnit på alla områden.

Så började jag läsa Lasse Berg och hans böcker från Kalahari öknen och jag lärde mig att alla människors ursprung hittar vi därnere i södra Afrika – det finns inga raser – vi är alla ättlingar till dessa de första människorna. Det var människor som delade med sig till varandra – det var människor som satt runt lägerelden och ägnade tiden åt att avlusa varandra och berätta historier. Berg skrev om Bono Bono aporna som löste eventuella konflikter genom sex, långt ifrån schimpansernas ständiga slagsmål och aggressivitet. Han lutade sig mot den ena forskaren efter den andre och det blev alltmer uppenbart att vårt människoarv alls icke enbart bestod av en ständig kamp – det var den som var mest lämpad (Darwins fittist inte strongest) som gav mest framgång. Det var genom att dela med sig – vara solidarisk – empatisk som människan lyckades. Så kom då den sympatiske allkonstnären Göran Greider till Bokcafét och talade om sin senaste bok ”Den solidariska genen” och spädde på – både med egna rön, funderingar och hänvisningar till forskningen. Ytterligare påspädd med läsning av den av Greider rekommenderade hjärnforskaren Katarina Gospic bok ”Den sociala hjärnan” stod det allt klarare för mig att vi står inför ett paradigmskifte. Nu är nyliberalismens tankar om den i grunden enbart egoistiska människan (economic man) utmanad. Biologernas själviska hjärna– har åtminstone enligt Gospic förvandlats till sin motsats och så sitter Gunnar Odhner med sin förklaring grundad på vad jag förstå att allt tal om människans natur egentligen är nonsens i ett kapitalistiskt system.

Hur förstå detta?

Carlgöran Holm