PUBLICERAD: VF 2019-02-21 18:00

De senaste åren har misstron mot etablissemanget, makthavare och media spritt sig som en löpeld. Vad innebär det? Behöver vi vara oroliga? Och är det ens sant, eller är även det “fake news”..?Det var frågor som bland andra DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tog sig an i Karlstad under torsdagen.

Det var Karlstads Bokcafé och Karlstads universitet som delade på arrangörsskapet i en fullsatt Frödingsal på lärosätet. Bredvid Wolodarski fanns Karlstadsprofessorerna Malin Rönnblom och Henrik Örnebring, som båda forskat kring makt, demokrati och hoten mot det sistnämnda.

Temat för dagen kretsade kring “fake news”, ett i dag närmast överanvänt begrepp men som symboliserar något större: ett uppskruvat debattklimat där sanning och fakta utmanas från olika håll. Är rentav den liberala demokratins grundpelare i fara?

Deltagarna närmade sig frågan från lite olika håll. Peter Wolodarski utgick från Berlinmurens fall 1989, då det föreföll som att den liberala demokratin utgått med segern. Det skulle snart visa sig felaktigt. Ryssland föll snart i händerna på en slipad auktoritär ledare, terrororganisationer attackerade väst, finansvärlden imploderade.

Följden: en stadigt minskande tilltro till ekonomiska och politiska institutioner samt etablerade media.

– Det som bakgrund, kompletterat med nutidens två megatrender globalisering och digitalisering, ger en instabil situation. Tidigare jämvikter utmanas. Plötsligt kan vem som helst potentiellt sprida sitt budskap med små medel. Hade Trump kunnat väljas utan Twitter? Hade Greta Thunberg tagit sig fram genom bruset utan delningar i sociala media? Vi befinner oss nog bara i början av övergångsfasen, och det blir troligen värre innan det blir bättre, menar Wolodarski.

Henrik Örnebring antog en något mer optimistisk hållning. Han påminde om att det redan på 1600-talet spreds nidskrifter och att politiker för 100 år sedan sa saker som inte ens Donald Trump skulle komma undan med, “på långa vägar”.

– Vi pratar också om att människor går in i filterbubblor, men som forskare kan jag inte hitta nån faktisk evidens för det. Och jag har letat. De få studier som gjorts är från USA och de tyder på att det möjligen är en liten minoritet, tio procent, som helt sluter sig från omvärlden på det sättet.

I den mer pessimistiska änden av skalan landade Malin Rönnblom, som spanat oroande tendenser även om de inte ser ut som i Ryssland, Polen eller Ungern.

– Jag tycker man kan se en kombination av naivitet och rädsla som genomsyrar både politiken, media och den sfär som jag och Henrik jobbar inom, den akademiska världen. Alla är numera i “direktsändning”, och allt sparas. Det ger en självcensur som sprider sig, budskapen blir urvattnade. Vi borde stå på barrikaderna med vår kunskap, men alla vet vad det kan bära med sig och man väljer hellre den säkra vägen. Det är oroande.

Under frågestunden på slutet dök en fråga om de, ofta högerpopulistiska, så kallade alternativa media upp. Hur ser panelen på dem? Henrik Örnebring:

– En intressant parallell är Finland, där en sådan antimigrationssajt började som ett tillhåll för högerextrema, men med åren kommit att citeras av mainstreammedia och accepteras mer brett. Den utvecklingen kan vi få här också.

Wolodarski:

– I samband med 68-rörelsen startades många tidsskrifter, på papper då och främst med vänsterperspektiv. Många arga, unga skribenter därifrån kom senare till vedertagna media. Om något liknande händer nu är svårt att sia om. Man ska inte överdriva de här alternativa mediernas betydelse, men för en liten grupp betyder de förstås väldigt mycket.

/Kent Sjögren